Sedan tidigt 1700-tal har det funnits en kvarn med bosatta mjölnare vid Ålgården. I början kallades den för Stadsqwarnen. Vid Druvefors fanns det kvarnverksamhet ännu tidigare. Kvarnen på Ålgården var igång till i slutet på 1890-talet. 1895 annonserar Borås stad efter 2 ogifta mjölnardrängar som erhålla arbete omgående. 1896 flyttar den sista mjölnaren från kvarnen efter nästan 300 års verksamhet Nu träder en ny era in för Ålgården då den i första hand skall sörja för vattentillförseln för Borås växande befolkning. Man bygger nu ett nytt vattentorn på Kvarnberget ovanför Lugnet där det sedan 1730 varit plats för en väderkvarn. Från vattentornet monteras en tryckledning från det nya pumphuset nere vid Ålgården som byggdes 1900. Ledningen är delvis förlagd ovan mark och det blir ett stort bekymmer för maskinisten som har ett stort ansvar att se till att den inte fryser vintertid.

Då får han varje natt inspektera ledningen och lyfta på flottören i vattentornet så att ett jämt flöde erhålles, eller annars kan han stänga av pumpen så att vattnet rinner tillbaka till Ålgården. 1901 inflyttar maskinisten f. 1873 Frans Oskar Jakobsson med familj i den nybyggda tjänstebostaden på gården. Frans som var utbildad smed, var född vid den stora smedjan Strömsberg (ovanför Krokshallstorget) där hans far hade varit smidesmästare sedan 1867. Frans med familj bor kvar på Ålgården till i slutet på 1940-talet. På andra sidan Viskan byggs ett nytt hus 1912 för maskinisten f. 1876 Karl Albin Carlsson och hans familj. De bor kvar där till 1931 och därefter arrenderar Borås Stad ut huset till trädgårdsmästare f. 1899 Erik Löf och hans familj. Han öppnar en plantskola här som finns kvar till 1975. Erik avlider här 1988 och hustrun 1993. Sonen f. 1932 Tord tar över plantskolan och bodde kvar i huset till för några år sedan.